Utgångspunkten är människor mellan tretton och tretti som vill bli något, uppleva något eller längtar bort, till något annat.

Känner ni igen er? Det gör jag.

Jag som längtar ut i Europa, eller utanför fästningens gränser, för mig är det bara en fråga om tid och pengar. För den som längtar in i fästningen, då kan det handla om att riskera livet.

Det gemensamma för den norska modellen som vill göra karriär i Paris, de fattiga Marockanska bondsönerna, de Turkiska homosexuella och Kenyanerna med popstjärnedrömmar, det är längtan till Europa och ungdomslängtan efter frihet och äventyr. Skillnaden dem emellan är förutsättningarna som kommer med skillnad i människovärde, beroende på vart du är född.

De av oss som begav sig till Amerika för hundra år sedan ansågs vara äventyrare och pionjärer, de av dem som migrerar idag ses på som parasiter.

En stor del av Amerikamigranterna stannade inte utan återvände till Skandinavien med erfarenheter som kom våra samhällen till del, likaså återvänder många av frihets- och ekonomimigranterna från Europa till sina hemländer, i cirkulära migrationsmönster. Som också ger upphov till pengaflöden till hemländerna som vida överstiger världens samlade bistånd.

På fredscentret fanns också en utställning om asylsökare i Europas väntrum, i Norge, Italien och dublinförorningens mardröm Grekland. Incitamentet att migrera är nu ett annat, man flyr från något, inte till.

Fästningen är ändock lika svårforcerad. ”Öppna gränser”, ”fri rörlighet”, men bara för den som är född på murens insida.

Jag tycker om när utställningslokalen och konsten smälter ihop, som att fönstret mot Värmlandsskogen blir som ännu en i raden av målningar

Jag tycker också om känslan av att resa mellan platser, när fötterna förflyttar sig mellan målningarna.

Bølgen av Edvard Munch är min favorit

Till exempel när du kan identifiera dig med en situation och föreställa dig vinande kulor och tjocka moln av vit fosfor eller tårgas som ytterligare försvårar för dig att stabilisera din patient och upprätthålla liv. Plus rädslan för att du kan bli nästa patient att belasta akutvårdsresurserna, som genast krymper ytterligare då du blir skadad.

Under kriget mot Gaza i vintras var ambulanser och vårdpersonal måltavlor, i strid med fjärde Genevekonventionen.

Sharon Lock, fredsaktivist på plats inne i Gaza under hela kriget, rapporterar om en kommande kampanj i solidaritet med Palestinsk akutvårdspersonal.

Denna kortfilm ger en känsla av hur det var att arbeta som akutvårdare i Gaza under kriget, och hur det fortfarande är för dem som varje dag åtar sig de icke-våldsdemonstranter som blir beskjutna och skadade av Israelisk militär vid separationsmuren på Västbanken.

Mitt under kriget fick jag ett desperat nödrop från en vän, vars vän i sin tur hade familj innestängda i Gaza, och var i behov av vård. Så här gick det för hans familj efter att ambulanserna blivit hindrade att komma fram:

Om bosättningarna i DN, SvD

Vi som vuxit upp med grundläggande rättigheter, andats frihet sedan den dagen vi föddes, och inte när en längtan och kärlek till en plats som är kidnappad, dit vi inte kan åka: vi kan inte heller förstå vad som får miljoner människor i Iran att gå ut på gatorna med vetskapen om att andra har dödats och skadats svårt för att ha gjort samma sak.

Det vi ser på gatorna i Tehran och världen över är Iraniers utövande av en demokrati de varit bestulen på sedan valet av Mossadeq 1951 (som sedan avsattes genom en USA-stödd kupp) eller revolutionen 1979 (som kidnappades av Khomeini och islamisterna). En demokratiutövning som slagits ned många gånger tidigare, t ex under studentprotesterna 1999. Det är lätt att falla ner pessimism om hur detta ska sluta – men än lever hoppet, och det växer för varje dag. Generalstrejk är utlyst, och generalstrejkt var vad som störtade Shahen 1979, skriver Roya. Robert Fisk tycker att Khameneir verkar oroad. Parlamentets talman vill inte svartmåla demonstranterna och sprickan inom det ledande skiktet är tydlig.

Det är hjärtskärande att se hur hoppet om att återvända tänds i de äldre kvinnorna och männens ögon, att höra hur folkmassan sjunger ut sin längtan efter frihet. Min längtan är att kunna hälsa på alla er exil-Iranier i ett fritt Iran där husväggarna inte pryds av Khomeinis eller Khameneis porträtt, där kvinnors vittnesmål är värda lika mycket som mäns och där de som tänker annorlunda än regimen inte får en enkelbiljett till Evin-fängelset.

Jag förstår inte vad hon sjunger, jag kan inte Farsi. Men längtan efter frihet behöver inget språk.

Detta är Iraniernas kamp men vi andra kan underlätta för demonstranterna i Iran, och visa solidaritet för att uppmuntra folket i Iran att fortsätta kämpa. Maila svenska ambassaden (ambassaden.teheran@foreign.ministry.se) och uppmana dem att ta emot skadade demonstranter: det har förekommit uppgifter om att basij-milisen håller till på sjukhus och gömmer sig i ambulanser. Att ”efterfrågan inte finns” är en patetisk ursäkt: att öppna ambassaden är en symbolisk handling till stöd för Iraniernas rätt att demonstrera fredligt.

Roya skriver bra och ofta, Robert Fisk skriver läsvärda analyser på Independent, Bitte Hammargren får inte längre rapportera från gatan i Tehran men kommenterar ändå, och via Twitterfall (#iranelection) kommer länkar, videos och uppmaningar blandat med desinformation.

När jag var liten var jag himla besviken för att mina föräldrar inte åkte med oss på charter. Jag ville också semestra med Bamse-klubb och bo på all inclusive med obegränsad tillgång på glass, som mina skolkompisar berättade om. Mamma och pappa hyrde istället lägenhet i storstäder på våra semestrar och jag fick ångest-ont i magen av tiggarna på gatorna. Jag visste liksom inte att det fanns människor som hade det så eländigt. Eller så bodde vi på vandrarhem i svenska fjällen och drack älv-vatten ur kåsor. När tjatet äntligen lönade sig och vi fick flyga till Egypten på charter (alla applåderade vid landning, precis som på sällskapsresan-filmen!) kändes Egyptierna utanför hotellets murar lika läskiga och påflugna som charterpersonalen varnat för. Och de försökte köpa oss blonda tvillingar för kameler, jätteexotiskt!

I boken citeras Ingegerd som rest till samma hotell på Gran Canaria varje år sedan 1972:  ”det är tryggt här. Jag känner alla människor och alla vägar och jag vågar gå ut, jag är inte rädd.” Det svenska kaffet, den svenska personalen, det svenska resesällskapet som känns ofarliga och hemtrevliga även när de är stupfulla på absolut vodka; det skapar en svensk trygghet på en annars främmande plats. Varför är det främmande så farligt? Främlingsrädsla, det är väl grogrunden för främlingsfientlighet? De båda frodas i segregerade sammanhang, såväl på hemmaplan som på semestern där man kan lyfta med planet efter en vecka, solbränd och med taxfreekassen full utan att ha interagerat med landets egen befolkning.

Svenskar är så beresta och skulle kunna passa på att se hur människor har det i världen när man ändå är ute och flänger, istället för att sitta bänkade framför TVn och titta på faddergalan.

Den som är positivt lagd hävdar att globalisering och resande ökar förståelsen mellan kulturer. Inte tror jag att den som lever av turismen i många av våra favoritländer tänker särskilt högt om fulla svenskar som ser prutandet som en sport och som vill exportera vår kvinnliga frigjordhet genom att nödvändigtvis gå baraxlade trots att den lokala befolkningen kanske tar illa vid sig. Och inte tänker vi högre tankar om de människor som flyr eller migrerar till våra länder trots att vi spenderar sjukt mycket tid i de världsdelar de migrerar ifrån. Är det inte märkligt.

Om man vill resa med syfte att för en kort stund leva på en annan plats, faktiskt träffa dem som bor där och globalisera på ett positivt sätt med syftet att öka förståelsen mellan människor, så är Couch Surfing ett asbra projekt att delta i.

Eller så kan man ta reda på något mer om landet man besöker än enbart vart de finaste stränderna och den billigast ölen finns. Är statschefen demokratiskt vald? Hur står det till med rättigheterna för befolkningen? Vilka äger hotellen, kommer turistindustrins intäkter befolkningen till godo eller är det utländska ”investerare” som cashar in?

DN skriver om all inclusive på Cypern men nämner inte med ett ord den politiska situationen på ön.

.. men man skriver också om hur man kan undvika charter och resa på solsemester på egen hand. Fast semestermålet recenseras fortfarande bara utifrån hur långt bort och hur billigt det är.

SvD rekommenderar att resa till Turkiet för den goda maten och i kommentarsfältet tipsar en person om hur man får tag på svensk kaffe…

Västbanken utmålas som farligt, till exempel från UD-håll. Enda gången jag kände mig osäker på Västbanken var i närhet av väpnade Israeliska soldater, och så klart bland den beväpnade Israeliska civilbefolkningen i Israel. Jag tycker det är djupt orättvist att ge sken av Västbanken som en farlig plats (t ex på UDs reserekommendationer och i kontakt med konsulatet) när de enda man bör frukta är de som har vapen och som visar sig våldsamma, dvs Israeliska militären.

Nablus gamla stad

Jag tyckte mycket om Nablus, verkligen en stad med själ och många berättelser. Men ärrat av ockupationen och den plats där motståndet var som starkast under intifadaåren. En plats där du kan äta honungsdrypande sötsaker i varje gathörn och röka vattenpipa i en grönskande stadspark omgiven av bergen. Men också där de unga läkarstudenterna måste ansöka om utresetillstånd för att få resa till vårt avskedsparty i Ramallah och där sjukhusen under de senaste åren hindrats att ta emot material och maskiner ”av säkerhetsskäl”. Där dricksvattnet ransoneras på sommaren när de omgivande bosättningarna måste underhålla sina gröna gräsmattor. Omgiven av checkpoints och bosättningar, innerstaden visserligen fri från ockupationsmilitär, men där universitetsstudenterna på Västbankens största universitet dagligen måste utstå förnedringen att köa i Huwarra som ofta sägs vara den mest förnedrande vägspärren (eftersom det är relativt få västerlänningar som passerar, då behöver inte fasaden av en moralisk militär upprätthållas).

Kul att Shachar rekommenderar Nablus, men det ligger något falskt över det hela med tanke på att vi turister kan se och uppleva så mycket mer av Palestina/Israel än vad Palestinierna själva kan. ”direktbussen från Haifa till Nablus” som Shachar rekommenderar är ju knappast tillgänglig för Palestinierna.

Fler besökare tror jag Nabluserna uppskattar, så länge turisterna inte gör Palestinierna och deras politiska verklighetsproblem till en kuliss i en drömsk turistvärld. Fler som får uppleva den Palestinska gästfriheten, den fantastiska maten och de vackra basarerna, men också som kan uppskatta sin rörelsefrihet och uppröras över det förtryck Palestinierna lever under, och berätta om detta för de där hemma.

Intifadan lever, om än mindre våldsam...

Publicerad ipalestina, resa Tagged: nablus, palestina, turism, västbanken ]]> http://mandarling.wordpress.com/2009/06/07/nablus-ar-mer-an-bara-nystadat-och-vackert-som-dn-resor-skriver/feed/ 2 Måndarling IMG_1821 IMG_1881 http://mandarling.wordpress.com/2009/05/29/det-har-med-att-transportera-sig-sjalv-och-vara-mitt-emellan-tva-platserskeendenvardagar-ar-ett-underskattat-limbo/ http://mandarling.wordpress.com/2009/05/29/det-har-med-att-transportera-sig-sjalv-och-vara-mitt-emellan-tva-platserskeendenvardagar-ar-ett-underskattat-limbo/#comments Fri, 29 May 2009 15:38:32 +0000 Måndarling http://mandarling.wordpress.com/?p=288 Läs mer →]]> Jag är hemma igen på sydligare breddgrader, 4 byten och 24 resetimmar senare, efter 3 promenader med sällskap av ren när busschauffören hade kisspaus, 8 timmars stirrande ut genom bussfönstret på prozac-grön kustvegetation och kargt fjällandskap, 0 st tittade videocasts från TED, 0 lästa sidor i biblioteket jag släpat runt på, 2 timmars konversation med främmande folk i bistrovagnen, 3 timmars tittande ut genom tågfönstret på svenska granskogar och fint skymningslandskap (solen gick ned!), 8 timmars insomni och hemkomstpirr.

På måndag ska jag träffa Tamer Institute hos Palestinagrupperna. Det är fortfarande jätteskönt att ha studieuppehåll.

Naturskyddsföreningen skriver tillsammans med EU-parlamentskandidater om sveriges skamligt passiva hållning till EUs handelsfiske utanför Afrikas kuster. ”Avtalen sluts på osäkra grunder mellan ojämlika parter (jämför EU med Guinea-Bissau) och bidrar inte till att hjälpa dessa länder.”

Storfiskaren Charles Finance har säkert en åsikt i frågan, kanske ska han försöka bjuda ut de uppkäftiga EP-kandidaterna på lobby-lunch och tala dem till rätta…

Titta här när EU lagar fisk, Afrikas fisk.

Lättsmält budskap som dessutom är underhållande… Inte har Miljöpartiet vikit från sin EU-kritik! Såg förresten förstanamnet Carl Schlyters  kongresstal. Tycker han är sympatisk och säger vettiga saker!

Agneta Pleiejel skriver i SvD om civilkurage, om att inte titta bort, att istället se det kriminella i att sondmatade barn skickas till hemländer där ingen vård finns att få, och där dessutom orsaken till apatin fortfarande finns kvar. Vårat kollektiva ansvar.

Snälla, låt inte de apatiska barnen bli politiska spelbrickor igen. Kan vi inte nöja oss med att dom är barn, inte främst illegala eller transportabla, utan barn som faktiskt sedan 1990 har rättigheter, även fast dom inte är svenska medborgare?

Naturligtvis kan man med våld packa in pojken som inte har gett ett livstecken från sig på två år, de sjuka syskonen, mamman och pappan i ett flygplan; lyckas det anses medicinska hinder för avvisning inte föreligga! Pojken är ett så kallat apatiskt barn och det finns rätt många sådana nu igen, vilket inte är något underligt, det är ett fenomen som psykiatrin väl känner hos människor som saknar allt hopp och all makt över sina liv. Men det är inte svenska läkare som avgör flyktingars hälsa; det gör migrationsdomstolarna.

Uppgivenhet, apati: ett sätt att skydda sig mot obehagliga intryck från omvärlden. Ett livshotande tillstånd, med botemedlet att ta bort det obehagliga intrycket. Barn som tidigare varit apatiska återfaller i apati när utvisningsbeslutet kommer, när traumat från hemlandet gör sig påmint. Läkarna vet botemedlet, men då har helt plötsligt inte läkaren längre något ansvar för sin patient, för frågan har blivit politisk.